Håller dina problem för dig själv?

Låter ingen annan se att du mår dåligt?

Önskar någon kunde se igenom dig?

Rädsla över att någon ska tycka illa om dig?

Hoppet av att en dag slippa all smärta?

Kampen av att bära på hemligheter?

Bar själv på en massa hemligheter i tron om att det var bäst.

Tankarna kring att om jag sa något så skulle dem tro vad?

Hemligheterna kändes som tunga stenar över mitt hjärta.

Viljan och modet om att en dag berätta allt.

Var det man vaknade till varje morgon men lika snabbt,

tänkte man på konsekvenserna. Vad ska dem tro om mig?

Kommer dem förstå? Hjälper dem mig eller sårar dem mig?

Hur vet jag att dem inte tar mina hemligheter och mosar mig?

Bråkdelar av mina egna negativa tankar som fanns där i bakhuvudet.

Ändå varje morgon så ville jag bara säga något? Yttra mig.

Få min röst hörd och bli förstådd!

Kampen att tänka på hur man såg ut till fasaden.

Ständigt hålla all smärta inom sig för man visste ej bättre.

Ta det säkra före det osäkra var ens ursäkt om någon var negativ.

Öppningen av att dela med mig om hela mitt liv.

Få ur mina egna hemligheter var otroligt skönt.

Lyssnande öron, ej dömande meningar.

Tårfyllde ens egna ögon.

Hemligheter har vi nog alla inom oss, känner du igen dig?

Inget ovanligt att vilja tala ut om sina hemligheter

i mån om att dem förblir imellan 4:a ögon.

Ej döma och lyssna räcker längre än man själv tror.

Kunskapen är ej att förstå allt utan att veta om

att det man hör är inget man talar vidare om.

Handen som sträcks ut i hjälpande syfte

räcker längre än du själv tror.

Tacksamheten du får för all hjälp

är ej i pengar utan är någonting helt annat.

Ett liv räddat är inget man kan sätta ett pris på!

Liv som man själv räddar bevisar kunskap och visdomhet.

Tacksamheten man får för jobbet är något du bär med dig

hela livet och hjälper även dig i dina värsta dagar.

"Acceptera är nyckeln till förståelse, modet är kunskapen.

Kampen är viljan och hoppet av att lyckas är målet!"

Står det på en tavla i min egen hall.

Personen bakom citatet vet vad han talar om.

Testa själv sade han till mig i början och det har jag gjort.

Synen jag fick var något jag ej kan skriva i ord då känslan

av att hjälpa andra ger en sådan livs glädje.

Önska att du ej gjorde valet?

Kunna dra tillbaka klockan?

Vilja ha det som du en gång haft?

Var inte så illa ändå?

Existerar bättre sent än aldrig?

Tankarna kring efterkloksamheten vandrar än idag innan för mitt huvud.

Din egen partner du en gång hatade och ville bli av med känner du

en saknat till och en mixad känsla av att du vill ha det som det var?

Hoppet om att du får uppleva samma sak om ej bättre.

Fyller din vardag då du försöker fokusera dig framåt och ej bakåt.

Hatet du en gång hade som anledning att avsluta förhållandet,

bildar en annan syn då du inser att man kanske skulle ha kämpat mer?

Inest inne vet man att ens 100% ej kan bli mer.

Ändå vill man kämpa mer? Fixa felena direkt?

Ändra på det som en gång kändes fel för man vet i efterhand

att det ej är så lätt att hitta något nytt som anses vara bättre?

Bättre sent än aldrig säger man lite halv ironiskt och försöker lägga

fram ett falskt leende. Fast man inerst inne djupt där inne vet att man saknar det man en gång hade eller kanske bara delar av det?

Synen på efterklokhet har en positiv och en negativ sida.

Fördelen med att vara efterklok är att man vet vad man söker.

Nackdelen är att man oftast inser sina misstag för sent.

Kämpa hårt och visa dina framfötter! Låt ingen annan tala om

för dig vad du söker och hur du ska vara. Var dig själv och bli

ej någon annan. Modet handlar om att du vågar sattsa och chansa då inget i livet är 100% säkert.

Lyssna på dessa råd direkt om du inte själv vill vakna upp en dag och inse nackdelarna med att vara efterklok. Så sade en klok man så man hörde det dovt i mörkret. Denna kloka man sade också att älskar man någonting så vet man varför det är värt att alltid kämpa 100%.

Du delar säkerligen också en efterkloksamhets

historia du önskar dina nära och kära lyssnade på?

Älskar du fler personer?

Svårt att skilja på vad som är vad?

Vänskap eller kärlek?

Älska någon som ej älskar dig?

Bli sårad bara för man älskar personen?

I många försök ville jag klura ut varför just henne?

Vetskapen fanns där av att hon ej var kär i mig.

Hoppet om att det kanske kunde bli oss fanns ändå där.

Viljan och önskan att det bara var en hemsk och smärtfylld dröm.

Hoppet om att en dag finna personen som var menad för en.

Var allt bara en dröm?

Vrida och vända på känslor intalade man sig själv var en smart idé.

Ändå djupt där inne i ens egen själ visste man sanningen.

Falska leenden och falska ord för att ej såra sig själv,

funkade aldrig men ändå så ville man tro på det?

Hjärtat pumpade och varje liten droppe som flöt i ens vener

värmde och känslan av att vara kär fick en att klara av allt.

Tvärtom vart känslan när allt bara försvann och ens vener

pumpade en ilande känsla av smärta.

Drömmarna på nätterna vaknades till att man själv grät floder.

Illusionerna kändes så verkliga och i fantasin fanns ej smärta.

Vakna upp och titta vid ens ssida och inse att det bara var en dröm.

Mixade ihop ens känslor för vad som är verklighet och fantasi.

Talesätt som "Det var bättre förr" fick en mening i ens eget huvud.

Svårigheterna av att gå vidare och finna en ny person att älska.

Rädslan av att man kanske ej finner ens egen perfekta bit.

Modet att våga sattsa och släppa ut sig själv som sårbar,

satte en själv på prov då man fann någon intressant.

Vänskap och kärleks gränsen bildade en egen säker zoon.

Ska man våga sattsa?

Vad kan gå fel?

Är jag redo?

Älskar personen mig lika mycket som jag älskar personen?

Var tankar som pendlade innan för ens eget huvud varje sekund.

Svåra val innan läggdags var inget man själv valde.

Kunskap om vad som är rätt och fel att göra vart allt svårare.

Sårbarhet vart enbart för en själv i första hand.

Efterklokheten slår oftast in när man väl gjort misstaget

och sårat personen man ej trodde älskade en.

Bortförklaringar byggs upp och man säger att raka puckar gäller.

Inerst inne hade man ett hum om att personen gillade en.

Rädslan av att sattsa satte då in och man väljer att ta

den säkra zoonen istället för att bara chansa och sattsa?

Önskat dig att du ej minns?

Glädjen åt saker du en gång haft?

Känslan av hur underbart livet en gång var?

Hoppet om att du ska få återuppleva det?

Tankarna om att vara efterklok?

Hade själv dessa frågor jag ville ha svar på,

försökte att själv svara på dem men vart aldrig nöjd.

Kärlek bildade både en varm och mysig känsla,

men även också en kall och dyster minnesbild.

Tankarna på att vara efterklok och vilja reda ut saker,

vart dem första tankarna efter ens paradis försvunnit.

Synen av att minnas glädjen och ens egna livstoppar,

var enbart en fantasi och inte verklighet som det en gång var.

Drömmarna att kunna vrida tillbaka klockan och göra

många saker ogjorda i hopp om att än idag leva i paradiset.

Inlevelserna som man minns så glasklart att man ifrågasätter

sig själv om det är fantasi eller verklighet?

Sorgen och smärtan som tar över det man en gång älskade.

Glädjetårarna som en gång flöt längst med ens kinder,

är nu tårar av ren smärta?

Allt gott och fint man en gång upplevt som man själv

intalade sig att man skulle minnas för evigt med ett leende?

Är nu saker man hoppas få uppleva igen och fäller tårar

över hur bra man igentligen hade men ändå klagade man?

En del saker ligger ömt intill ens hjärta och att minnas

dem sakerna i tårar av smärta känns så fruktansvärt fel.

Detta lilla brev hjälpte mig att få en annan syn på mina minnen:

"Spelar ingen roll om du blundar och intalar dig själv att du ej upplevt det. För lika snabbt som du öppnar dina ögon minns du!

Även i mörker speglar sig ett ljus och även i dina värsta minnen finner du sakerna som fick dig att må bra. Det är ingen slump att le åt saker man en gång grät floder till. Utan det handlar om att se helheten och minnas hur man kom upp ur skiten också. Inget är vackrare än att minnas hur man gick ifrån tårar av smärta till tårar av glädje! //Oxid"

Vi alla har väl kämpat någon gång?

Drömmar som man önskar vore verklighet?

Önskan att bli accepterad för den man är?

Tankarna som får en att vilja försvinna?

Känslor som gör att man själv känner sig klyvd?

Ett steg fram känns som ett steg bakåt?

Idioter som ska komma med sina "råd"?

Känner även jag igen när människor skulle ge mig tips,råd och hjälp.

Förklara att så här skulle det kännas, hur lätt det är att ta sig upp.

Råd är aldrig fel att få men när dem börjar bli åt personagrepp hållet.

Eller sarkasm relaterat så önskar jag det var enbart tankar än råd.

Fokusera dig på det du älskar så glömmer du bort det du sörjer.

Ta dig i kragen, skaka av dig allt. Ta det som erfarenhet.

Finn viljan att må bra.

Inga dumma tips eller råd igentligen. Fast det är lättare sagt än gjort när du själv är på din egen botten. Du själv som vet hur mörkt det är igentligen, hemskheterna av hur minnen kan få dig att falla i gråt?

Vet att det inte inte går på någon dag att komma upp ur skiten.

Varje dag du spenderar där nere i mörkret blir värre ju längre

du själv är där nere. Tankarna du tänker där nere är tankar du säkerligen lovat ett flertal människor att aldrig ens tänka på.

Ta råd ifrån någon som vet vad det handlar om ifall du behöver ha.

Finns människor som ser dig där nere, kan höra dina tystaste böner.

Har viljan och tålamodet att få dig att kämpa i takten du själv väljer.

Minnen är fruktansvärt jobbigt att bära på om dem inte är betydelsefulla. Skillnaden på verklighet och fantasi blir svårt att definiera när allt känns så verkligt. Tankar och känslor blandas ihop och du försöker reda ut allt men vet ej vart du ska börja.

Kan vara skönt att ha någon som suport då faktiskt, som verkligen har lyssnat och har en hypotes om hur du ska ta dig upp. Jobbar med dig så att du själv får klara bevis på att du når framåt istället för bakåt.

Dina egna livlinor du har igenom livet är dina vänner. Behandla dem väl så har du en stor chans att inte falla så djupt om du har otur.

Innan jag skriver om min barndom så vill jag bara påpeka att jag ej är ute efter sympati eller att du ska tycka synd om mig. Vet mer än väl vad jag har gått igenom och det är en fruktansvärd historia rakt igenom. Självklart finns det glimtar av glädje och tillfällen jag minns än idag med ett leende på mina läppar!

Anlednigen till att jag börjar blogga om vad jag har gått igenom är i första hand att du som läsare ska få upp ögonen. Och inse att även i dem mörkaste vrårna finns det ljus och hopp! Oavsätt om du ber böner eller om du bara önskar att allt vore en mardröm så kommer du en dag förhoppningsvis att få det du en gång önskade.

För att återgå till rubriken så var jag 7 år gammal när min familj som bestod av en mor,far och 2 bröder. En äldre bror och en yngre bror, jag var allså mittenbarnet av oss 3. Min äldre bror var 3 år äldre än mig så han var då 10 år gammal under denna period. Menans min yngre bror var 5 år yngre än mig så han var dryga 2 år gammal.

Förhållandet innanför huset där vi bodde ute på landet var till fasaden väldigt neutral precis som vilken familj som hälst. Men innanför dessa 4:a väggar som omslöt våran villa dolde sig något näst in till obeskrivligt. Eftersom min far inte var direkt intresserad av oss barn utan tyckte mäst vi var misstag, menans mor min satt i mitten av oss barn och far.

Sa mor fel sak eller tittade på far och han ej gillade hennes blick så fick hon smällar och sparkar. Höll mor med oss barn fick hon också smällar och slag,sparkar. Spelade igentligen ingen roll vad våran mor än gjorde så fick hon med jämna mellanrum stryk av far. Problemet var att min mor intalade sig själv att hon förtjänade stryk och rättade sig efter far för minsta lilla grej i ren skräck.

Alla dessa skrik mor gav ifrån sig ekade i dagar och nätter efter det hänt inom ens eget huvud. Värst var när far gav sig på oss och visade vart skåpet skulle stå. Jagade oss när han hade fått i sig lite alkohol och hade en golfklubba som tillhygge bara för han tyckte det var skoj!

Lördagar bestod av att torka blod där det var pölar efter fredagens drickande då far näst in till alltid spårade ur och gav sig på mamma. Tiden gick och pölarna vart bara fler och oftare, man stod som 10 åring och skurade golvet för hand efter mors pölar. Ibland funderade man på att själv ta kol på ens egen far för man nästan kunde kännas ens egen mors smärta vid varje slag som nuddade hennes skin.

Tanknarna vart mörkare och mökare ju äldre man vart, vid 15 års ålder tog min storebror sitt liv nere i källaren efter ett gräl med far. Och far stod nere i källaren och tittade på den livlösa kroppen och skrattade hånfullt. Vid begravningen sa han till prästen att då var det ett problem mindre, sin egen son inte ens 18 år gammal låg i kistan där framme.

Samma kväll trodde jag att skiten var över men det var bara början på vad som skulle bli ett rent helvete. Lillebrorsan som skulle bli 10 år gammal började mer och mer förstå att dessa röda pölar han sätt under sina år vid liv ej var färg som jag alltid sagt. Far spårade ur allt mer oftare och gav sig på honom då och då, även fast jag hoppade imellan och tog ett par smällar så gav sig gubben inte.

Var som att far bara ville ge denna 10 år gamla kille ett par smällar! Mor var inte mycket till hjälp med sitt snälla och räcker det inte nu? meningar som hon tyst försökte få ur sig. Jag ledsnade på detta när jag fyllde 16 och gav mig på min egen far något så grymt! Gav honom en smak av hans egen medicin.

Varje smäll jag gav honom kändes som njutning i hela min kropp, jag vart så rädd för mig själv när jag kände suget av att fortsätta! Var tvungen att fokusera mig på annat för att kunna sluta slå honom. Tjänade inget på det eftersom han bara åkte in på sjukhus sedan ett par veckor senare var det samma visa igen fast värre för mig.

Kändes som en boxnings fight varje sekund jag var i huset och jag gav alltid igen. När jag slutade skolan 19 år gammal så drog jag med min lillebror som var 14 då. Efter bara 1 år så kommer jag hem en sommar kväll till en syn av min lillebror hängandes livlös i hallen...

Minns än idag 3 år senare smärtan jag fick inombords, tankarna av att jag kunde gjort bättre! Bilderna av våran tid ihop och hur kul vi hade, tårarna som föll ner för våra kinder när vi besökte våran storebrors grav varje år. Visste inte alls vart jag skulle ta vägen och allt jag tänkte på var varför just honom!

Begravningen av min lillebror var inte bara hemskt utan den var så enormt smärtfull att jag själv fick en annan syn på livet. Skar mig själv för jag trodde smärtan skulle rinna ut och jag försökte ta mitt liv ett antal gånger. Vid varje gång jag skulle göra något eller försöka ta mitt liv så kunde jag se mina bröder framför mig stå med tårar i ögonen.

Jag bad på mina bara knän om att få något tecken, bara få någon hjälp med att kunna komma tillbaka till livet igen. Minns hur jag satt i min lägenhet helt i mörkret och försökte tänka på annat för att inte gråta mera.

Kom i kontakt med en tjej på nätet för ungefär 8 månader sedan, hon pratade om en person med sådan inlevelse och glädje att jag själv vart nyfiken på honom. Så jag beslöt mig för att ta kontakt med denna kille vid namn Oxid, och idag bara 8 månader senare är jag nästan helt tillbaka på livs spåret.

Finns säkerligen många hjältar i vårt avlånga land men jag vill ändå hylla Oxid för hans kunskap,envishet och framför allt förmåga att aldrig ge upp. Om du en gång mött en person som förändrat ditt liv så vet du den där speciella känslan, även så vet du om hur en ny dag känns som ett paradis oavsätt vädret.

Utan honom skulle jag ej sitta här och dela med mig av min barndom till dig som läsare. Oxid ser sig själv inte som en hjälte men han satt vid mina bröders grav för ett par helger sedan och la roser på dem båda. Han tittade på mig och sa:
"Dina bröder är stolta över dina framsteg och jag visar min respekt"