Döljer du saker?

Kanske för dem du älskar?

Det man inte vet lider man inte av?

Hatar att du dolt saker?

Önskar du kunde säga sanningen?

Vill säga som det är?

Rädd att allt har sitt pris?

Tankarna har vart över allt dessa senaste dagar.

Vad ska jag göra? Ska jag säga allt bara rakt ut?

Mycket jag har vart med om känns hemskt.

Vill inte att min älskling ska lida med mig eller åt mig.

Förtjänar hon att vet allt? Självklart gör hon det!

Vad kan gå fel? Allt igentligen! Men värt chansen.

Är meningen jag får upp i mitt huvud hela tiden.

Modet saknas inombords fast ändå inte.

Inatt lade jag alla mina kort på bordet.

Berättade om hela mitt liv, även mina dolda saker.

Hennes vackra ljusblåa ögon vart tårfyllda av smärta.

Imorse kunde hon ej titta in i mina ögon.

Smärtan var fortfarande så pass hög.

Kampen att vilja dö men ändå leva.

Känns för många som ingenting?

För andra är det en gräns man ej går över.

Min kamp att varje dag under en väldigt lång tid.

Vilja dö men ändå inte kunde ej min tjej svälja.

Hon bad mig sluta berätta efter bara 20 min.

Tårarna,tankarna och bilderna jag gav henne.

Satte djupa spår och idag ser hon på Oxid.

På ett vis hon aldrig tidigare gjort.

En av få som vet om hela mitt liv,

varje tanke jag haft! Varj problem jag bearbetat.

Precis allting som jag har vart med om.

Nu väntas bara på response om det var ett smart drag.

Gjorde jag rätt igentligen? Inerst inne lyser JA skylten.

Jag är ej mer än mänsklig men min kamp upp.

Gör mig omänsklig då smärta oftast tar kol på oss.

Vad är då Oxid?

Hjälte i mina ögon men dåre i många andras ögon.

Titta in i ögonen på personen du älskar.

Fokusera på varför du älskar just honom eller henne.

Svaret du får i det ögonblicket kan ändra ditt liv.

Och sakerna du alltid haft dolt känns meningslöst.

Du vill berätta! Lätta på bördan då du fått bevis.

Ska du göra det?

Om du älskar personen så skulle du ej tveka!

Önskar du slapp vara det?

Hatar du känslan?

Jobbigt att veta vad som är vad?

Panik varje gång du tänker?

Ångest?

Söker du lösningen?

Inom mig själv cirkulerar tankar,känslor.

Vad är vad? Hur vet jag? Varför mig?

Frågor jag önskar svaret fanns till.

Kärleken fann mig och jag är lyckligt lottad.

Ändå tvekar jag? Undrar saker, baktankar?

Problem uppstår för min osäkerhet.

Rädslan över att bli sårad på nytt

är ej en tanke längre utan ett faktum.

Kan ske mig vilken dag som hälst?

Ursäkten jag använder mig av i tron om att det är okej.

Insidan av mig blomstrar och ärrena känns mindre.

Tankarna i huvudet är motsattsen till vad jag känner.

Känslan när jag vidrör min älskling väcker minnen.

Saker jag länge vaknat till i tårar av och

insett att det enbart vart illusioner.

Är verklighet när jag tittar in i hennes ögon.

Älskad för den jag är inerst inne är jag av henne.

Sårheten jag ger henne av min tveksamhet klyver mig.

Varje ont ord gör lika ont på mig ändå håller jag på?

Tjaffsar och letar fel bara för att ha något att skylla på.

Är vad jag gör för att visa henne att hon ska valt bättre.

Sanningen blottas i hennes tårfyllda ögon då hon valt rätt.

Äntligen tänkte jag efter inombords och insåg sanningen.

Problemet var mig själv och min tveksamhet.

Sanningen till problemet var mitt dåliga självförtoende.

Personen jag älskar mäst är den personen jag sårade.

Pesonen jag såg upp till som min egen förbild.

Sårade jag genom att tveka på mig själv.

Små saker kan bli stora har jag en gång hört.

För ett par dagar sen insåg jag sanningen bakom det.

Lärdomen jag fått med mig nu är att jag måste våga chansa.

Detta  levde Between efter...

Älskar detta brev och jag måste dela med mig av det till dig.

"Ljuset sägs lysa upp det bästa ur en. Funkar det även det i mörker?

Personer som älskar en ser djupare än en själv. Är det sant?

Längtan efter inre fred är det något vi alla söker?

Hoppet av att få bli älskad för den man är finns inom oss alla?

Vi alla säger hur olika vi är men tänker vi lika på insidan?

Le och skratta gör vi alla i grupper! Men i ensamheten?

Leta fel på andra är vi experter på. Accepterar du det själv?

Tusentals frågor ställer du dig dagligen. Finner du dina svar?

Acceptera,förstå och våga tro är 3 saker jag alltid levt efter.

Chansa var en regel jag alltid haft och använde massor.

Modet fann jag genom att lita på att jag kunde.

Viljan fanns alltid där eftersom jag alltid gav mina 100%

Håll hårt i det du älskar, acceptera det du hatar.

Svaret på varför finner du när du själv testat.

Älska kan du göra i många former men

glöm aldrig bort att du ej ska ta den för givet! 

Uppskattning är ej något ord man använder i meningar.

Utan visa att du verkligen älskar personerna i ditt liv!

Genom uppskattning,stöttning och ett hörande odömande öra!

Gåvan att lyssna bör du ta på allvar då vi alla ej har den.

Gåvan att tala bör du använda klokt och

smart eftersom vi alla ej får den automatiskt.

Gåvan att vara en hjälpande hand är

något vi alla har men få använder den!

//Between"

Hatar du att få dem?

Älskar du att ge dem?

Tar du dem på fel sätt?

Tar du åt dig av dem?

Funkar dem för dig?
Vad är en tankeställare?

Utav mina egna misstag och tabbar igenom livet.

Märker jag att med facit i handen kan allt gå fel också.

Hur svårt kan det vara att hitta någon?

Ekar i mitt huvud menans jag själv funderar.

Svårt känns det svar jag får varje gång jag letar.

Letar jag fel eller är jag för petig?

Baktankarna som dyker upp när jag tänker efter.

Vetskapen finns där, modet är på topp.

Längtan efter att få vara kär och älskad tillbaka.

Fegheten finns i ögonvrån! Vad kan ske?

Kommer allt gå åt pipan? Hur vet man?

Frågor man själv försöker ge svar på!

Hur ska man veta om man ej chansar?

En sådan simpel mening kan sätta sina spår.

Ja hur vet man igentligen om man ej chansar?

Små rader av kloka människor slår aldrig fel.

Svarslös blir man i deras närvaro.

Sker mig oftare än jag själv tänker på det.

Oxid kan få 1000 frågor och ge mig 1 tillbaka.

Då är man så stum att man ej vet vad man ska svara?

Följdfrågorna som hur kan du se och inte jag.

Besvaras med ett garv och "du lär dig" talet.

Tacksam är jag alla gånger för dessa små stop.

Hjälpt mig ofantligt många gånger och jag minns alla.

Du själv?

Minns dina?

Önskar du kunde få fler?

Hatar skiten bara för du tror dem vill peta ut fel på dig?

Tankeställare kan vi alla ge varan utan problem.

Svårheten är att sätta en tankeställare som man vaknar av.

Oxid säger alltid så här:

"Dumförklara någon är lätt men att förklara varför är svårt.

 Hata någon är lätt men att förklara varför är svårt.

 Älska någon är lätt men att förklara hur är svårt.

 Förklara något är svårt då ingen lyssnar."

Har du också en?

Önskar du hade någon?

Fler att välja på?

Tacksam för att du har?

Svårt att hitta en förebild?

Vad är igentligen en förebild?

Tankarna kring att min förebild ej längre existerar.

Väcker minnen då jag var en liten vilsen pojke.

Hon fanns där alltid för mig i ur och skur.

Vad jag än sa så hade hon ett bra svar att ge mig.

Hur jag än vred och vände på mig själv var hon där.

Naturen har sin gång och vi alla lever inte för evigt.

Chansen att få leva för evigt kunde väl existera?

Då skulle Astrid min förebild få äran att hjälpa fler.

90 år gammal vart denna dam innan hon i lördags,

somnade in stillsamt och fridfullt.

Vetandet fanns där djupt inom mig själv dolt.

Dagarna var räknade för Astrid sedan långt tillbaka.

Smärtan är ej mindre för det hemskt nog..

Turen är på min sida då jag har en förebild vid liv kvar.

Astrid har gjort sin resa hjälp massor med sina råd.

Tacksamheten visas genom tårar av glädje till

minnen av en pigg kvinna i sina älsta år.

Hoppet inombords en själv av att dem man älskar

alltid ska finnas kvar känns så trovärdigt?

Tappar fokus på att man ska säga som man känner

direkt innan det är för sent...

Påmind blir man när kistan ligger framför ens fötter.

Alla ord och meningar man kunde sagt när som hälst.

Viskas i mörka rum i hopp om att personen hör.

Astrids citat hon levde för gick så här:

"Att älska och bli älskad kan ibland kännas som bara ren plåga!

Att tala ut och säga som man tycker är inte bara en förmåga.

Säga som man själv känner i alla lägen är inte svårt utan handlar

bara om att ha mod till att våga"

Hatar baksidan av kärlek?

Älskar känslan?

Svartsjukan slår in?

Viljan att få det du önskar?

Modet att våga säga att du älskar personen?

Rädd att bli sårad?

Panik över att du har förutfattade meningar?

Kärlek för mig väcker en vacker men

också en sorlig känsla när ja tänker efter.

Glädjen jag haft med alla minnen,

känslan av att bli älskad för den man är.

Sorgen över att mista det man älskar.

Paniken över hur allt kunde gå så snabbt?

Ena dagen var allt ett paradis!

Andra dagen var allt upp och ner.

Känslan över att se den man älskar livlös.

Beskrivs med tårar och osammanhängade ordval.

Glädjen över att en gång ha vart på toppen.

Sprider en varm glöd inombords när man gråter.

Steget att gå vidare och bli älskad på nytt.

Är mer än bara en tanke, någonting man söker?

Varma känslor av att man kan finna det åter igen.

Tröstar en självmant inombords när man ser på kort.

Läser dikter, tänker tillbaka på hur allt en gång var.

Steget att släppa taget var i början en omöjlighet.

Blir med tiden någonting man måste göra!

Släppa taget betyder ej att man inte älskar personen.

Man måste ge sig själv rätten att få bli älskad igen.

Bära den man en gång älskade i hjärtat är inget brott.

Låta sig själv lida igenom livet är ej lösningen heller.

Modet av att våga gå efter sina känslor.

Tänker man på varje dag man vaknar.

Ska man ta steget? Vem ska ta steget?

Vågar man säga att man är intresserad?

Mer än vänskapligt?

Chansa är ordet och rådet jag en gång fick.

Ge det ett försök och låt det bli som det blir.

Är ett annat tips jag en gång i tiden fick.

Följ ditt hjärta och du sviker ej hon du en gång älskade.

Är rådet som satte sina spår i min själ. Var svaret jag sökte!

Tankarna du får upp av ordet kärlek. Är dem positiva?

Medger ordet kärlek dig sorg och tårar som gör ont?

Vis man sa att kärlek är som ett mynt med 2 sidor!

Även om du håller myntet på ena sidan får du andra på köpet.

Ur någonting ont sker någonting gott har du hört?

Ur någonting gott sker någonting ont är dina baktankar?

Kom i kontakt med en tjej här om dagen.

Hennes kamp upp fick jag i ett brev.

Kunde inte sluta gråta.

Grät mixade känslor både

av sorg och glädje!

Tror du på att vardags hjältar existerar?

Min kamp upp skriven av Johanna!

"Ända sedan farsan stoppade sitt jakt vapen in i sin fullt öppnade mun och såg ut över kullen med enbart tårar i ögonen innan han tryckte av och lämnade efter sig ett ekande ljud som jag fortfarande kan vakna till även fast det var 5 år sedan.

Har mamma alltid haft mig som någon synda bock, var det mitt fel?

Tänkte jag då bara sekunder efter att jag såg pappa droppa livlös som en degklump ner imot backen. Varför gjorde pappa så där? Frågade psykologen och förväntade sig vadå? Att jag skulle ge svaret?

Kostsamma terapiutgifter gav mig inget mera svar än jag redan visste igentligen men ändå så sa mamma att det är bra för mig? Hon då?

Hon som varannan dag ville dö och sedan mådde bättre? Var hon frisk?

Inte fören jag hörde massa läten ifrån badrummet och hörde en gigantisk duns ner i backen insåg läkarna att min mamma var självmordsbenägen? Då hon redan tagit sitt liv kom socialen på att jag kanske skulle in på psyket bara för att komma på bättre fötter?

Vad tjänar det till igentligen? Minnena finns kvar ändå, tankarna och tårarna man öst ut över gravstenar i hopp om att någon ska visa en vägen. Inget av det är löst fören jag fann min vardags hjälte!

Han kan inte heller få bort allt hemskt på min insida men han kunde skapa en annan syn på allt. Ge mig lite svar på varför livet är värt att leva och en massa annat jag funderade på. Var det ödet undrar jag än idag att han faktiskt fick tag i mig då jag var på väg att dränka mig själv i det iskalla vattnet?

Är han ängeln gud sände för att göra mitt liv bättre? Enligt många troende är denna man inte enbart en gud utan något ut över det vanliga. En skugga enligt andra människor, något jag själv faktiskt också vet om.

Hans övervakande koll på en, hans tålamod att låta mig få vara depp utan att han gapade på mig. Var som han visste vad han höll på med? Som att han redan i förväg hade tänkt ut min väg att gå?

Hur tackar man en sån här person igentligen?

Mina ljusblå isklara ögon är vatten fyllda nu när jag insett att ja fått en andra chans att leva mitt liv. Hur en hand och en person kunde forma mitt helvete till något obeskrivligt vackert? Hur han fick mig att kunna stå vid mina föräldrars gravar utan att fälla tårar av sorg.

Kunna stå där och minnas allt bra jag haft med dem och tacka dem för chansen dem gav mig att bli född! Än idag ser jag honom ute på gator och torg dra upp människor med sin förmåga och kunskap.

I mökret finns han närmare än man själv tror och han är bara ett samtal ifrån. Sanna mina ord när jag säger att livet är värt att leva.

När han torkade mina tårar och tog min hand insåg jag att nu är jag äntligen säker och trygg. Bara några månader efter hans insatt mår jag mycket bättre och jag gör otroligt stora framsteg både hos min terapeft och psykologen.

Även dem frågar mig om vem denna man är?

Kallar honom min egen vardagshjälte

men för andra är han känd som Oxid!"

Bara kunde säga som du kände?

Ta det du eftersträvade?

Tala högt utan att vara rädd?

Få den du letade efter?

Ha modet?

Idag kan jag ibland känna av att mitt brist

på mod faktiskt finns kvar inom mig själv.

Viljan saknas för att yttra sig om hur man

igentligen känner om personen på djupet.

Vore allt perfekt om man vågade säga som

man själv tycker och tänker i alla lägen?

Såra någon blir okej om man säger sin åsikt?

Skada andra för att få sin röst hörd

har man ju hört ska vara det ända rätta?

Hoppet av att se andra sluta skada medmänniskor

är det man tänker på innan man lägger sig.

Sanningen av att det ej sker är vad man vaknar till.

Modet av att vilja ryta i och säga att nu för det vara

nog övar man framför spegeln i sin egen ensamhet.

Rättigheterna av civilcurage bortförklaras.

Ursäkter bildas i tron om att det ska vara okej.

Slippa få en stämpel om ens egen feghet är

vad man vill sträva efter för att slippa agera.

Råd och tips kategoriseras i ranking.

Dumma i huvudet blir inte bara ett påhopp

utan också ett råd eller kanske också ett tips?

Brist på kunskap döljs med utpekning på

andra människors svaga och dåliga sidor.

Överflöd av mod och vilja bildar en

vision av att sträva efter att vara felfri?

Hackande och påpekande blir vardagsmat.

Glåpord och personlighets kränkningar

anses visa klyftor imellan proffs och sämre?

Saknar vi modet som ej säger ifrån?

Eller saknar dem modet att ej haka på?

Ensam även i sällskap?

Klyvd insida framför spegeln?

Falsk fasad?

Vänner men ändå inte?

Ensamheten inombords?

Sällskap hade jag men ändå kände jag mig vilsen inombords.

Tankarna på om någon såg mig?

Visste hur ensam och rädd jag var inerst inne?

Vilsen liten pojke som satt i mörkret?

Såg dem det?

Vännerna som sa att dem fanns där för mig.

Gjorde dem verkligen det?

Hoppet av att sluta spekulera om baktankar.

Önskan att någon kunde se en nere på botten.

Viljan av att ha modet att bara öppna upp sig helt.

Livsglädjen man en gång haft saknade man.

Handen som föll ner imot en vilsen pojke.

Skapade en sådan varm känsla av kärlek och hopp.

Äntligen var mina tysta böner om ett tecken över.

Resan upp ur min egen botten var fruktansvärd.

Toppen jag är på idag finns ej denna ensamhet.

Slippa ha en falsk fasad och säga motsattsen.

Inte längre behöva vara rädd för att sova.

Känner du igen denna ensamhet även fast du har allt?