Hatar baksidan av kärlek?

Älskar känslan?

Svartsjukan slår in?

Viljan att få det du önskar?

Modet att våga säga att du älskar personen?

Rädd att bli sårad?

Panik över att du har förutfattade meningar?

Kärlek för mig väcker en vacker men

också en sorlig känsla när ja tänker efter.

Glädjen jag haft med alla minnen,

känslan av att bli älskad för den man är.

Sorgen över att mista det man älskar.

Paniken över hur allt kunde gå så snabbt?

Ena dagen var allt ett paradis!

Andra dagen var allt upp och ner.

Känslan över att se den man älskar livlös.

Beskrivs med tårar och osammanhängade ordval.

Glädjen över att en gång ha vart på toppen.

Sprider en varm glöd inombords när man gråter.

Steget att gå vidare och bli älskad på nytt.

Är mer än bara en tanke, någonting man söker?

Varma känslor av att man kan finna det åter igen.

Tröstar en självmant inombords när man ser på kort.

Läser dikter, tänker tillbaka på hur allt en gång var.

Steget att släppa taget var i början en omöjlighet.

Blir med tiden någonting man måste göra!

Släppa taget betyder ej att man inte älskar personen.

Man måste ge sig själv rätten att få bli älskad igen.

Bära den man en gång älskade i hjärtat är inget brott.

Låta sig själv lida igenom livet är ej lösningen heller.

Modet av att våga gå efter sina känslor.

Tänker man på varje dag man vaknar.

Ska man ta steget? Vem ska ta steget?

Vågar man säga att man är intresserad?

Mer än vänskapligt?

Chansa är ordet och rådet jag en gång fick.

Ge det ett försök och låt det bli som det blir.

Är ett annat tips jag en gång i tiden fick.

Följ ditt hjärta och du sviker ej hon du en gång älskade.

Är rådet som satte sina spår i min själ. Var svaret jag sökte!

Tankarna du får upp av ordet kärlek. Är dem positiva?

Medger ordet kärlek dig sorg och tårar som gör ont?

Vis man sa att kärlek är som ett mynt med 2 sidor!

Även om du håller myntet på ena sidan får du andra på köpet.

Ur någonting ont sker någonting gott har du hört?

Ur någonting gott sker någonting ont är dina baktankar?

Kom i kontakt med en tjej här om dagen.

Hennes kamp upp fick jag i ett brev.

Kunde inte sluta gråta.

Grät mixade känslor både

av sorg och glädje!

Tror du på att vardags hjältar existerar?

Min kamp upp skriven av Johanna!

"Ända sedan farsan stoppade sitt jakt vapen in i sin fullt öppnade mun och såg ut över kullen med enbart tårar i ögonen innan han tryckte av och lämnade efter sig ett ekande ljud som jag fortfarande kan vakna till även fast det var 5 år sedan.

Har mamma alltid haft mig som någon synda bock, var det mitt fel?

Tänkte jag då bara sekunder efter att jag såg pappa droppa livlös som en degklump ner imot backen. Varför gjorde pappa så där? Frågade psykologen och förväntade sig vadå? Att jag skulle ge svaret?

Kostsamma terapiutgifter gav mig inget mera svar än jag redan visste igentligen men ändå så sa mamma att det är bra för mig? Hon då?

Hon som varannan dag ville dö och sedan mådde bättre? Var hon frisk?

Inte fören jag hörde massa läten ifrån badrummet och hörde en gigantisk duns ner i backen insåg läkarna att min mamma var självmordsbenägen? Då hon redan tagit sitt liv kom socialen på att jag kanske skulle in på psyket bara för att komma på bättre fötter?

Vad tjänar det till igentligen? Minnena finns kvar ändå, tankarna och tårarna man öst ut över gravstenar i hopp om att någon ska visa en vägen. Inget av det är löst fören jag fann min vardags hjälte!

Han kan inte heller få bort allt hemskt på min insida men han kunde skapa en annan syn på allt. Ge mig lite svar på varför livet är värt att leva och en massa annat jag funderade på. Var det ödet undrar jag än idag att han faktiskt fick tag i mig då jag var på väg att dränka mig själv i det iskalla vattnet?

Är han ängeln gud sände för att göra mitt liv bättre? Enligt många troende är denna man inte enbart en gud utan något ut över det vanliga. En skugga enligt andra människor, något jag själv faktiskt också vet om.

Hans övervakande koll på en, hans tålamod att låta mig få vara depp utan att han gapade på mig. Var som han visste vad han höll på med? Som att han redan i förväg hade tänkt ut min väg att gå?

Hur tackar man en sån här person igentligen?

Mina ljusblå isklara ögon är vatten fyllda nu när jag insett att ja fått en andra chans att leva mitt liv. Hur en hand och en person kunde forma mitt helvete till något obeskrivligt vackert? Hur han fick mig att kunna stå vid mina föräldrars gravar utan att fälla tårar av sorg.

Kunna stå där och minnas allt bra jag haft med dem och tacka dem för chansen dem gav mig att bli född! Än idag ser jag honom ute på gator och torg dra upp människor med sin förmåga och kunskap.

I mökret finns han närmare än man själv tror och han är bara ett samtal ifrån. Sanna mina ord när jag säger att livet är värt att leva.

När han torkade mina tårar och tog min hand insåg jag att nu är jag äntligen säker och trygg. Bara några månader efter hans insatt mår jag mycket bättre och jag gör otroligt stora framsteg både hos min terapeft och psykologen.

Även dem frågar mig om vem denna man är?

Kallar honom min egen vardagshjälte

men för andra är han känd som Oxid!"