Bara kunde säga som du kände?

Ta det du eftersträvade?

Tala högt utan att vara rädd?

Få den du letade efter?

Ha modet?

Idag kan jag ibland känna av att mitt brist

på mod faktiskt finns kvar inom mig själv.

Viljan saknas för att yttra sig om hur man

igentligen känner om personen på djupet.

Vore allt perfekt om man vågade säga som

man själv tycker och tänker i alla lägen?

Såra någon blir okej om man säger sin åsikt?

Skada andra för att få sin röst hörd

har man ju hört ska vara det ända rätta?

Hoppet av att se andra sluta skada medmänniskor

är det man tänker på innan man lägger sig.

Sanningen av att det ej sker är vad man vaknar till.

Modet av att vilja ryta i och säga att nu för det vara

nog övar man framför spegeln i sin egen ensamhet.

Rättigheterna av civilcurage bortförklaras.

Ursäkter bildas i tron om att det ska vara okej.

Slippa få en stämpel om ens egen feghet är

vad man vill sträva efter för att slippa agera.

Råd och tips kategoriseras i ranking.

Dumma i huvudet blir inte bara ett påhopp

utan också ett råd eller kanske också ett tips?

Brist på kunskap döljs med utpekning på

andra människors svaga och dåliga sidor.

Överflöd av mod och vilja bildar en

vision av att sträva efter att vara felfri?

Hackande och påpekande blir vardagsmat.

Glåpord och personlighets kränkningar

anses visa klyftor imellan proffs och sämre?

Saknar vi modet som ej säger ifrån?

Eller saknar dem modet att ej haka på?

Ensam även i sällskap?

Klyvd insida framför spegeln?

Falsk fasad?

Vänner men ändå inte?

Ensamheten inombords?

Sällskap hade jag men ändå kände jag mig vilsen inombords.

Tankarna på om någon såg mig?

Visste hur ensam och rädd jag var inerst inne?

Vilsen liten pojke som satt i mörkret?

Såg dem det?

Vännerna som sa att dem fanns där för mig.

Gjorde dem verkligen det?

Hoppet av att sluta spekulera om baktankar.

Önskan att någon kunde se en nere på botten.

Viljan av att ha modet att bara öppna upp sig helt.

Livsglädjen man en gång haft saknade man.

Handen som föll ner imot en vilsen pojke.

Skapade en sådan varm känsla av kärlek och hopp.

Äntligen var mina tysta böner om ett tecken över.

Resan upp ur min egen botten var fruktansvärd.

Toppen jag är på idag finns ej denna ensamhet.

Slippa ha en falsk fasad och säga motsattsen.

Inte längre behöva vara rädd för att sova.

Känner du igen denna ensamhet även fast du har allt?