Önskat dig att du ej minns?

Glädjen åt saker du en gång haft?

Känslan av hur underbart livet en gång var?

Hoppet om att du ska få återuppleva det?

Tankarna om att vara efterklok?

Hade själv dessa frågor jag ville ha svar på,

försökte att själv svara på dem men vart aldrig nöjd.

Kärlek bildade både en varm och mysig känsla,

men även också en kall och dyster minnesbild.

Tankarna på att vara efterklok och vilja reda ut saker,

vart dem första tankarna efter ens paradis försvunnit.

Synen av att minnas glädjen och ens egna livstoppar,

var enbart en fantasi och inte verklighet som det en gång var.

Drömmarna att kunna vrida tillbaka klockan och göra

många saker ogjorda i hopp om att än idag leva i paradiset.

Inlevelserna som man minns så glasklart att man ifrågasätter

sig själv om det är fantasi eller verklighet?

Sorgen och smärtan som tar över det man en gång älskade.

Glädjetårarna som en gång flöt längst med ens kinder,

är nu tårar av ren smärta?

Allt gott och fint man en gång upplevt som man själv

intalade sig att man skulle minnas för evigt med ett leende?

Är nu saker man hoppas få uppleva igen och fäller tårar

över hur bra man igentligen hade men ändå klagade man?

En del saker ligger ömt intill ens hjärta och att minnas

dem sakerna i tårar av smärta känns så fruktansvärt fel.

Detta lilla brev hjälpte mig att få en annan syn på mina minnen:

"Spelar ingen roll om du blundar och intalar dig själv att du ej upplevt det. För lika snabbt som du öppnar dina ögon minns du!

Även i mörker speglar sig ett ljus och även i dina värsta minnen finner du sakerna som fick dig att må bra. Det är ingen slump att le åt saker man en gång grät floder till. Utan det handlar om att se helheten och minnas hur man kom upp ur skiten också. Inget är vackrare än att minnas hur man gick ifrån tårar av smärta till tårar av glädje! //Oxid"