Hatar du att få dem?

Älskar du att ge dem?

Tar du dem på fel sätt?

Tar du åt dig av dem?

Funkar dem för dig?
Vad är en tankeställare?

Utav mina egna misstag och tabbar igenom livet.

Märker jag att med facit i handen kan allt gå fel också.

Hur svårt kan det vara att hitta någon?

Ekar i mitt huvud menans jag själv funderar.

Svårt känns det svar jag får varje gång jag letar.

Letar jag fel eller är jag för petig?

Baktankarna som dyker upp när jag tänker efter.

Vetskapen finns där, modet är på topp.

Längtan efter att få vara kär och älskad tillbaka.

Fegheten finns i ögonvrån! Vad kan ske?

Kommer allt gå åt pipan? Hur vet man?

Frågor man själv försöker ge svar på!

Hur ska man veta om man ej chansar?

En sådan simpel mening kan sätta sina spår.

Ja hur vet man igentligen om man ej chansar?

Små rader av kloka människor slår aldrig fel.

Svarslös blir man i deras närvaro.

Sker mig oftare än jag själv tänker på det.

Oxid kan få 1000 frågor och ge mig 1 tillbaka.

Då är man så stum att man ej vet vad man ska svara?

Följdfrågorna som hur kan du se och inte jag.

Besvaras med ett garv och "du lär dig" talet.

Tacksam är jag alla gånger för dessa små stop.

Hjälpt mig ofantligt många gånger och jag minns alla.

Du själv?

Minns dina?

Önskar du kunde få fler?

Hatar skiten bara för du tror dem vill peta ut fel på dig?

Tankeställare kan vi alla ge varan utan problem.

Svårheten är att sätta en tankeställare som man vaknar av.

Oxid säger alltid så här:

"Dumförklara någon är lätt men att förklara varför är svårt.

 Hata någon är lätt men att förklara varför är svårt.

 Älska någon är lätt men att förklara hur är svårt.

 Förklara något är svårt då ingen lyssnar."

Har du också en?

Önskar du hade någon?

Fler att välja på?

Tacksam för att du har?

Svårt att hitta en förebild?

Vad är igentligen en förebild?

Tankarna kring att min förebild ej längre existerar.

Väcker minnen då jag var en liten vilsen pojke.

Hon fanns där alltid för mig i ur och skur.

Vad jag än sa så hade hon ett bra svar att ge mig.

Hur jag än vred och vände på mig själv var hon där.

Naturen har sin gång och vi alla lever inte för evigt.

Chansen att få leva för evigt kunde väl existera?

Då skulle Astrid min förebild få äran att hjälpa fler.

90 år gammal vart denna dam innan hon i lördags,

somnade in stillsamt och fridfullt.

Vetandet fanns där djupt inom mig själv dolt.

Dagarna var räknade för Astrid sedan långt tillbaka.

Smärtan är ej mindre för det hemskt nog..

Turen är på min sida då jag har en förebild vid liv kvar.

Astrid har gjort sin resa hjälp massor med sina råd.

Tacksamheten visas genom tårar av glädje till

minnen av en pigg kvinna i sina älsta år.

Hoppet inombords en själv av att dem man älskar

alltid ska finnas kvar känns så trovärdigt?

Tappar fokus på att man ska säga som man känner

direkt innan det är för sent...

Påmind blir man när kistan ligger framför ens fötter.

Alla ord och meningar man kunde sagt när som hälst.

Viskas i mörka rum i hopp om att personen hör.

Astrids citat hon levde för gick så här:

"Att älska och bli älskad kan ibland kännas som bara ren plåga!

Att tala ut och säga som man tycker är inte bara en förmåga.

Säga som man själv känner i alla lägen är inte svårt utan handlar

bara om att ha mod till att våga"

Hatar baksidan av kärlek?

Älskar känslan?

Svartsjukan slår in?

Viljan att få det du önskar?

Modet att våga säga att du älskar personen?

Rädd att bli sårad?

Panik över att du har förutfattade meningar?

Kärlek för mig väcker en vacker men

också en sorlig känsla när ja tänker efter.

Glädjen jag haft med alla minnen,

känslan av att bli älskad för den man är.

Sorgen över att mista det man älskar.

Paniken över hur allt kunde gå så snabbt?

Ena dagen var allt ett paradis!

Andra dagen var allt upp och ner.

Känslan över att se den man älskar livlös.

Beskrivs med tårar och osammanhängade ordval.

Glädjen över att en gång ha vart på toppen.

Sprider en varm glöd inombords när man gråter.

Steget att gå vidare och bli älskad på nytt.

Är mer än bara en tanke, någonting man söker?

Varma känslor av att man kan finna det åter igen.

Tröstar en självmant inombords när man ser på kort.

Läser dikter, tänker tillbaka på hur allt en gång var.

Steget att släppa taget var i början en omöjlighet.

Blir med tiden någonting man måste göra!

Släppa taget betyder ej att man inte älskar personen.

Man måste ge sig själv rätten att få bli älskad igen.

Bära den man en gång älskade i hjärtat är inget brott.

Låta sig själv lida igenom livet är ej lösningen heller.

Modet av att våga gå efter sina känslor.

Tänker man på varje dag man vaknar.

Ska man ta steget? Vem ska ta steget?

Vågar man säga att man är intresserad?

Mer än vänskapligt?

Chansa är ordet och rådet jag en gång fick.

Ge det ett försök och låt det bli som det blir.

Är ett annat tips jag en gång i tiden fick.

Följ ditt hjärta och du sviker ej hon du en gång älskade.

Är rådet som satte sina spår i min själ. Var svaret jag sökte!

Tankarna du får upp av ordet kärlek. Är dem positiva?

Medger ordet kärlek dig sorg och tårar som gör ont?

Vis man sa att kärlek är som ett mynt med 2 sidor!

Även om du håller myntet på ena sidan får du andra på köpet.

Ur någonting ont sker någonting gott har du hört?

Ur någonting gott sker någonting ont är dina baktankar?

Kom i kontakt med en tjej här om dagen.

Hennes kamp upp fick jag i ett brev.

Kunde inte sluta gråta.

Grät mixade känslor både

av sorg och glädje!

Tror du på att vardags hjältar existerar?

Min kamp upp skriven av Johanna!

"Ända sedan farsan stoppade sitt jakt vapen in i sin fullt öppnade mun och såg ut över kullen med enbart tårar i ögonen innan han tryckte av och lämnade efter sig ett ekande ljud som jag fortfarande kan vakna till även fast det var 5 år sedan.

Har mamma alltid haft mig som någon synda bock, var det mitt fel?

Tänkte jag då bara sekunder efter att jag såg pappa droppa livlös som en degklump ner imot backen. Varför gjorde pappa så där? Frågade psykologen och förväntade sig vadå? Att jag skulle ge svaret?

Kostsamma terapiutgifter gav mig inget mera svar än jag redan visste igentligen men ändå så sa mamma att det är bra för mig? Hon då?

Hon som varannan dag ville dö och sedan mådde bättre? Var hon frisk?

Inte fören jag hörde massa läten ifrån badrummet och hörde en gigantisk duns ner i backen insåg läkarna att min mamma var självmordsbenägen? Då hon redan tagit sitt liv kom socialen på att jag kanske skulle in på psyket bara för att komma på bättre fötter?

Vad tjänar det till igentligen? Minnena finns kvar ändå, tankarna och tårarna man öst ut över gravstenar i hopp om att någon ska visa en vägen. Inget av det är löst fören jag fann min vardags hjälte!

Han kan inte heller få bort allt hemskt på min insida men han kunde skapa en annan syn på allt. Ge mig lite svar på varför livet är värt att leva och en massa annat jag funderade på. Var det ödet undrar jag än idag att han faktiskt fick tag i mig då jag var på väg att dränka mig själv i det iskalla vattnet?

Är han ängeln gud sände för att göra mitt liv bättre? Enligt många troende är denna man inte enbart en gud utan något ut över det vanliga. En skugga enligt andra människor, något jag själv faktiskt också vet om.

Hans övervakande koll på en, hans tålamod att låta mig få vara depp utan att han gapade på mig. Var som han visste vad han höll på med? Som att han redan i förväg hade tänkt ut min väg att gå?

Hur tackar man en sån här person igentligen?

Mina ljusblå isklara ögon är vatten fyllda nu när jag insett att ja fått en andra chans att leva mitt liv. Hur en hand och en person kunde forma mitt helvete till något obeskrivligt vackert? Hur han fick mig att kunna stå vid mina föräldrars gravar utan att fälla tårar av sorg.

Kunna stå där och minnas allt bra jag haft med dem och tacka dem för chansen dem gav mig att bli född! Än idag ser jag honom ute på gator och torg dra upp människor med sin förmåga och kunskap.

I mökret finns han närmare än man själv tror och han är bara ett samtal ifrån. Sanna mina ord när jag säger att livet är värt att leva.

När han torkade mina tårar och tog min hand insåg jag att nu är jag äntligen säker och trygg. Bara några månader efter hans insatt mår jag mycket bättre och jag gör otroligt stora framsteg både hos min terapeft och psykologen.

Även dem frågar mig om vem denna man är?

Kallar honom min egen vardagshjälte

men för andra är han känd som Oxid!"

Bara kunde säga som du kände?

Ta det du eftersträvade?

Tala högt utan att vara rädd?

Få den du letade efter?

Ha modet?

Idag kan jag ibland känna av att mitt brist

på mod faktiskt finns kvar inom mig själv.

Viljan saknas för att yttra sig om hur man

igentligen känner om personen på djupet.

Vore allt perfekt om man vågade säga som

man själv tycker och tänker i alla lägen?

Såra någon blir okej om man säger sin åsikt?

Skada andra för att få sin röst hörd

har man ju hört ska vara det ända rätta?

Hoppet av att se andra sluta skada medmänniskor

är det man tänker på innan man lägger sig.

Sanningen av att det ej sker är vad man vaknar till.

Modet av att vilja ryta i och säga att nu för det vara

nog övar man framför spegeln i sin egen ensamhet.

Rättigheterna av civilcurage bortförklaras.

Ursäkter bildas i tron om att det ska vara okej.

Slippa få en stämpel om ens egen feghet är

vad man vill sträva efter för att slippa agera.

Råd och tips kategoriseras i ranking.

Dumma i huvudet blir inte bara ett påhopp

utan också ett råd eller kanske också ett tips?

Brist på kunskap döljs med utpekning på

andra människors svaga och dåliga sidor.

Överflöd av mod och vilja bildar en

vision av att sträva efter att vara felfri?

Hackande och påpekande blir vardagsmat.

Glåpord och personlighets kränkningar

anses visa klyftor imellan proffs och sämre?

Saknar vi modet som ej säger ifrån?

Eller saknar dem modet att ej haka på?

Ensam även i sällskap?

Klyvd insida framför spegeln?

Falsk fasad?

Vänner men ändå inte?

Ensamheten inombords?

Sällskap hade jag men ändå kände jag mig vilsen inombords.

Tankarna på om någon såg mig?

Visste hur ensam och rädd jag var inerst inne?

Vilsen liten pojke som satt i mörkret?

Såg dem det?

Vännerna som sa att dem fanns där för mig.

Gjorde dem verkligen det?

Hoppet av att sluta spekulera om baktankar.

Önskan att någon kunde se en nere på botten.

Viljan av att ha modet att bara öppna upp sig helt.

Livsglädjen man en gång haft saknade man.

Handen som föll ner imot en vilsen pojke.

Skapade en sådan varm känsla av kärlek och hopp.

Äntligen var mina tysta böner om ett tecken över.

Resan upp ur min egen botten var fruktansvärd.

Toppen jag är på idag finns ej denna ensamhet.

Slippa ha en falsk fasad och säga motsattsen.

Inte längre behöva vara rädd för att sova.

Känner du igen denna ensamhet även fast du har allt?

Håller dina problem för dig själv?

Låter ingen annan se att du mår dåligt?

Önskar någon kunde se igenom dig?

Rädsla över att någon ska tycka illa om dig?

Hoppet av att en dag slippa all smärta?

Kampen av att bära på hemligheter?

Bar själv på en massa hemligheter i tron om att det var bäst.

Tankarna kring att om jag sa något så skulle dem tro vad?

Hemligheterna kändes som tunga stenar över mitt hjärta.

Viljan och modet om att en dag berätta allt.

Var det man vaknade till varje morgon men lika snabbt,

tänkte man på konsekvenserna. Vad ska dem tro om mig?

Kommer dem förstå? Hjälper dem mig eller sårar dem mig?

Hur vet jag att dem inte tar mina hemligheter och mosar mig?

Bråkdelar av mina egna negativa tankar som fanns där i bakhuvudet.

Ändå varje morgon så ville jag bara säga något? Yttra mig.

Få min röst hörd och bli förstådd!

Kampen att tänka på hur man såg ut till fasaden.

Ständigt hålla all smärta inom sig för man visste ej bättre.

Ta det säkra före det osäkra var ens ursäkt om någon var negativ.

Öppningen av att dela med mig om hela mitt liv.

Få ur mina egna hemligheter var otroligt skönt.

Lyssnande öron, ej dömande meningar.

Tårfyllde ens egna ögon.

Hemligheter har vi nog alla inom oss, känner du igen dig?

Inget ovanligt att vilja tala ut om sina hemligheter

i mån om att dem förblir imellan 4:a ögon.

Ej döma och lyssna räcker längre än man själv tror.

Kunskapen är ej att förstå allt utan att veta om

att det man hör är inget man talar vidare om.

Handen som sträcks ut i hjälpande syfte

räcker längre än du själv tror.

Tacksamheten du får för all hjälp

är ej i pengar utan är någonting helt annat.

Ett liv räddat är inget man kan sätta ett pris på!

Liv som man själv räddar bevisar kunskap och visdomhet.

Tacksamheten man får för jobbet är något du bär med dig

hela livet och hjälper även dig i dina värsta dagar.

"Acceptera är nyckeln till förståelse, modet är kunskapen.

Kampen är viljan och hoppet av att lyckas är målet!"

Står det på en tavla i min egen hall.

Personen bakom citatet vet vad han talar om.

Testa själv sade han till mig i början och det har jag gjort.

Synen jag fick var något jag ej kan skriva i ord då känslan

av att hjälpa andra ger en sådan livs glädje.

Önska att du ej gjorde valet?

Kunna dra tillbaka klockan?

Vilja ha det som du en gång haft?

Var inte så illa ändå?

Existerar bättre sent än aldrig?

Tankarna kring efterkloksamheten vandrar än idag innan för mitt huvud.

Din egen partner du en gång hatade och ville bli av med känner du

en saknat till och en mixad känsla av att du vill ha det som det var?

Hoppet om att du får uppleva samma sak om ej bättre.

Fyller din vardag då du försöker fokusera dig framåt och ej bakåt.

Hatet du en gång hade som anledning att avsluta förhållandet,

bildar en annan syn då du inser att man kanske skulle ha kämpat mer?

Inest inne vet man att ens 100% ej kan bli mer.

Ändå vill man kämpa mer? Fixa felena direkt?

Ändra på det som en gång kändes fel för man vet i efterhand

att det ej är så lätt att hitta något nytt som anses vara bättre?

Bättre sent än aldrig säger man lite halv ironiskt och försöker lägga

fram ett falskt leende. Fast man inerst inne djupt där inne vet att man saknar det man en gång hade eller kanske bara delar av det?

Synen på efterklokhet har en positiv och en negativ sida.

Fördelen med att vara efterklok är att man vet vad man söker.

Nackdelen är att man oftast inser sina misstag för sent.

Kämpa hårt och visa dina framfötter! Låt ingen annan tala om

för dig vad du söker och hur du ska vara. Var dig själv och bli

ej någon annan. Modet handlar om att du vågar sattsa och chansa då inget i livet är 100% säkert.

Lyssna på dessa råd direkt om du inte själv vill vakna upp en dag och inse nackdelarna med att vara efterklok. Så sade en klok man så man hörde det dovt i mörkret. Denna kloka man sade också att älskar man någonting så vet man varför det är värt att alltid kämpa 100%.

Du delar säkerligen också en efterkloksamhets

historia du önskar dina nära och kära lyssnade på?