Innan jag skriver om min barndom så vill jag bara påpeka att jag ej är ute efter sympati eller att du ska tycka synd om mig. Vet mer än väl vad jag har gått igenom och det är en fruktansvärd historia rakt igenom. Självklart finns det glimtar av glädje och tillfällen jag minns än idag med ett leende på mina läppar!

Anlednigen till att jag börjar blogga om vad jag har gått igenom är i första hand att du som läsare ska få upp ögonen. Och inse att även i dem mörkaste vrårna finns det ljus och hopp! Oavsätt om du ber böner eller om du bara önskar att allt vore en mardröm så kommer du en dag förhoppningsvis att få det du en gång önskade.

För att återgå till rubriken så var jag 7 år gammal när min familj som bestod av en mor,far och 2 bröder. En äldre bror och en yngre bror, jag var allså mittenbarnet av oss 3. Min äldre bror var 3 år äldre än mig så han var då 10 år gammal under denna period. Menans min yngre bror var 5 år yngre än mig så han var dryga 2 år gammal.

Förhållandet innanför huset där vi bodde ute på landet var till fasaden väldigt neutral precis som vilken familj som hälst. Men innanför dessa 4:a väggar som omslöt våran villa dolde sig något näst in till obeskrivligt. Eftersom min far inte var direkt intresserad av oss barn utan tyckte mäst vi var misstag, menans mor min satt i mitten av oss barn och far.

Sa mor fel sak eller tittade på far och han ej gillade hennes blick så fick hon smällar och sparkar. Höll mor med oss barn fick hon också smällar och slag,sparkar. Spelade igentligen ingen roll vad våran mor än gjorde så fick hon med jämna mellanrum stryk av far. Problemet var att min mor intalade sig själv att hon förtjänade stryk och rättade sig efter far för minsta lilla grej i ren skräck.

Alla dessa skrik mor gav ifrån sig ekade i dagar och nätter efter det hänt inom ens eget huvud. Värst var när far gav sig på oss och visade vart skåpet skulle stå. Jagade oss när han hade fått i sig lite alkohol och hade en golfklubba som tillhygge bara för han tyckte det var skoj!

Lördagar bestod av att torka blod där det var pölar efter fredagens drickande då far näst in till alltid spårade ur och gav sig på mamma. Tiden gick och pölarna vart bara fler och oftare, man stod som 10 åring och skurade golvet för hand efter mors pölar. Ibland funderade man på att själv ta kol på ens egen far för man nästan kunde kännas ens egen mors smärta vid varje slag som nuddade hennes skin.

Tanknarna vart mörkare och mökare ju äldre man vart, vid 15 års ålder tog min storebror sitt liv nere i källaren efter ett gräl med far. Och far stod nere i källaren och tittade på den livlösa kroppen och skrattade hånfullt. Vid begravningen sa han till prästen att då var det ett problem mindre, sin egen son inte ens 18 år gammal låg i kistan där framme.

Samma kväll trodde jag att skiten var över men det var bara början på vad som skulle bli ett rent helvete. Lillebrorsan som skulle bli 10 år gammal började mer och mer förstå att dessa röda pölar han sätt under sina år vid liv ej var färg som jag alltid sagt. Far spårade ur allt mer oftare och gav sig på honom då och då, även fast jag hoppade imellan och tog ett par smällar så gav sig gubben inte.

Var som att far bara ville ge denna 10 år gamla kille ett par smällar! Mor var inte mycket till hjälp med sitt snälla och räcker det inte nu? meningar som hon tyst försökte få ur sig. Jag ledsnade på detta när jag fyllde 16 och gav mig på min egen far något så grymt! Gav honom en smak av hans egen medicin.

Varje smäll jag gav honom kändes som njutning i hela min kropp, jag vart så rädd för mig själv när jag kände suget av att fortsätta! Var tvungen att fokusera mig på annat för att kunna sluta slå honom. Tjänade inget på det eftersom han bara åkte in på sjukhus sedan ett par veckor senare var det samma visa igen fast värre för mig.

Kändes som en boxnings fight varje sekund jag var i huset och jag gav alltid igen. När jag slutade skolan 19 år gammal så drog jag med min lillebror som var 14 då. Efter bara 1 år så kommer jag hem en sommar kväll till en syn av min lillebror hängandes livlös i hallen...

Minns än idag 3 år senare smärtan jag fick inombords, tankarna av att jag kunde gjort bättre! Bilderna av våran tid ihop och hur kul vi hade, tårarna som föll ner för våra kinder när vi besökte våran storebrors grav varje år. Visste inte alls vart jag skulle ta vägen och allt jag tänkte på var varför just honom!

Begravningen av min lillebror var inte bara hemskt utan den var så enormt smärtfull att jag själv fick en annan syn på livet. Skar mig själv för jag trodde smärtan skulle rinna ut och jag försökte ta mitt liv ett antal gånger. Vid varje gång jag skulle göra något eller försöka ta mitt liv så kunde jag se mina bröder framför mig stå med tårar i ögonen.

Jag bad på mina bara knän om att få något tecken, bara få någon hjälp med att kunna komma tillbaka till livet igen. Minns hur jag satt i min lägenhet helt i mörkret och försökte tänka på annat för att inte gråta mera.

Kom i kontakt med en tjej på nätet för ungefär 8 månader sedan, hon pratade om en person med sådan inlevelse och glädje att jag själv vart nyfiken på honom. Så jag beslöt mig för att ta kontakt med denna kille vid namn Oxid, och idag bara 8 månader senare är jag nästan helt tillbaka på livs spåret.

Finns säkerligen många hjältar i vårt avlånga land men jag vill ändå hylla Oxid för hans kunskap,envishet och framför allt förmåga att aldrig ge upp. Om du en gång mött en person som förändrat ditt liv så vet du den där speciella känslan, även så vet du om hur en ny dag känns som ett paradis oavsätt vädret.

Utan honom skulle jag ej sitta här och dela med mig av min barndom till dig som läsare. Oxid ser sig själv inte som en hjälte men han satt vid mina bröders grav för ett par helger sedan och la roser på dem båda. Han tittade på mig och sa:
"Dina bröder är stolta över dina framsteg och jag visar min respekt"

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Döljer du saker? Kanske för dem du älskar? Det man inte vet lider man inte av? Hatar att du dolt saker? Önskar du kunde säga sanningen? Vill säga som det är? Rädd att allt har sitt pris?   Tankarna har vart över allt dessa senaste dagar. Vad ska ja...

  Önskar du slapp vara det? Hatar du känslan? Jobbigt att veta vad som är vad? Panik varje gång du tänker? Ångest? Söker du lösningen?   Inom mig själv cirkulerar tankar,känslor. Vad är vad? Hur vet jag? Varför mig? Frågor jag önskar svaret fanns til...

  Hatar du att få dem? Älskar du att ge dem? Tar du dem på fel sätt? Tar du åt dig av dem? Funkar dem för dig?Vad är en tankeställare?   Utav mina egna misstag och tabbar igenom livet. Märker jag att med facit i handen kan allt gå fel också. Hur svår...

  Har du också en? Önskar du hade någon? Fler att välja på? Tacksam för att du har? Svårt att hitta en förebild? Vad är igentligen en förebild?   Tankarna kring att min förebild ej längre existerar. Väcker minnen då jag var en liten vilsen pojke. Hon...

  Hatar baksidan av kärlek? Älskar känslan? Svartsjukan slår in? Viljan att få det du önskar? Modet att våga säga att du älskar personen? Rädd att bli sårad? Panik över att du har förutfattade meningar?   Kärlek för mig väcker en vacker men också en ...